Liten – hela vägen till eliten

Liten – hela vägen till eliten

Emma Johansson är den korta men vindsnabba tjejen, med ett förflutet i Umeå Comets, som varit en stark bidragande faktor till att Borås Baskets damer gick obesegrade genom säsongen 2017/2018. Men basketen har inte alltid varit självklar för Emma. I denna djupgående intervju får vi veta baksidan av allt och om hur hon återfann glädjen och kärleken till basketen i sin nya klubb.

Basket är förknippat med längd! Åtskilliga coacher och basketexperter runt om i världen hävdar att för att lyckas inom sporten behöver du vara lång. Är du lång kan du alltid lära dig att spela basket, men man kan inte få en kort basketspelare att växa. Parollen ”You can’t teach size” är väl använd – något som Emma Johansson ständigt fått erfara. Däremot finns det andra delar av spelet som en kort spelare kan fokusera på och som kan ta henne mot sina drömmars mål. Emma är ”bara” 160 cm, men trots det grym på basket.

I den lilla byn Övertorneå, i hjärtat av Tornedalen, nära den finska gränsen, fanns det under början av 2000-talet en väldigt stark basketkultur. Ungdomsbasketen blomstrade och i kommunen fanns fyra olika föreningar. I princip samtliga av de ca 5000 invånarna var på något sätt involverade i föreningsidrotten. Fotboll på somrarna, basket och skidor på vinterhalvåret.

Att hålla sig borta från idrottshallarna gick inte, det var där kompisarna hängde. När Emma studsade sin första basketboll som 7-åring skulle det bli början på en karriär där hon, mot alla odds, tog sig till svensk baskets finrum – Damligan [numera Basketligan Dam och inom kort SBL Dam]. Glädjen till basketen fanns där från första stund och eftersom Övertorneå ligger nära den finska gränsen var möjligheterna till tävlingsmatcher stora. Laget deltog i både den svenska och finska ungdomsserien. Under en säsong kunde det bli upp emot 80 matcher – överväldigande för vissa – men för Emma bara förknippat med goda minnen och glädje.

Jag har alltid varit kort, och jag har alltid älskat basket. Längden har jag fått kompensera med min kvickhet och jag har alltid haft en stark envishet och vilja. Min tro på mig själv smittade av sig på folk runt omkring.

Att växa i sig själv

Emmas inställning till basket gjorde att hennes rykte förekom henne, när hon 16 år gammal flyttade till Luleå för att börja gymnasiet. I Luleå började hon spela med den lokala klubben BK Bergviken och fick snabbt förtroende på planen – de visste vad hon kunde.

Det var inte så att jag växte i längd, men jag växte i mig själv när jag fick mer och mer förtroende.

Framgångarna på basketplanen gjorde också att andra delar av Sverige fick upp ögonen för den kvicka spelfördelaren. Mellan Emmas andra och tredje år på gymnasiet körde Frank Alm, från Marks Basketgymnasium, en träningsvecka uppe i Övertorneå. Emma medverkade

och efter den veckan fick hon en förfrågan om att flytta ner till Mark och spela sista året för deras basketgymnasium.

Jag velade fram och tillbaka, men tackade tillslut nej för jag ville gå sista året med mina kompisar i Luleå, och vara nära min familj.

Frank Alm gav däremot inte upp. Efter studenten kom ett samtal från Mark Basket med erbjudande och spela för klubben. Men den här gången fanns det konkurrens. Emma hade själv kontaktat Umeå Comets (även de i Damligan) och fick komma och provträna med dem. På den vägen fick hon erbjudande om att skriva kontrakt, vilket hon också gjorde.

Det var en enorm känsla att bli kontrakterade för Umeå Comets. Lilla jag, från lilla Övertorneå får spela i Damligan. Jag får spela mot mina gamla flickidoler som jag hade som förebilder när jag var yngre. Den största känslan var att jag, som inte är lång, slog igenom mot alla odds.

När glädjen blir som bortblåst

Emma hade uppnått sin dröm, men allt skulle komma att gå i kras. Säsongen i Damligan med Umeå Comets kantades av turbulens. Ändå hade det börjat bra. Laget vann matcher, Emma var bänkad ibland och fick spela ibland, men en gång lyckades hon, som rookie, bli utsedd till matchens lirare. Men situationen gick snabbt från dag till natt.

Vi gick från att ha duktiga coacher, till ingen coach över huvud taget, till att vi tillslut fick en spelande coach.

Organisationen utanför planen var dock inte så stabil som den hade behövt vara. Något som också fick stora konsekvenser för spelartruppen. Och för Emma.

– Känslan inombords – att jag inte tyckte om basket – växte ju längre säsongen led.

Den stormiga säsongen avslutades med att Umeå Comets fick kvala för att hålla sig kvar i högsta serien. Ett kvalspel som man lyckades vinna. Det skulle inte bli slutet för Umeå, men det var nära att bli slutet för Emma.

När säsongen var över ville jag bara kräkas på allt som hade med basket att göra. Jag kommer ju från en basketintresserad bygd där alla var trevliga och hela tiden frågade hur det gick för mig. Men jag ville varken veta av basket eller prata om det.

När hösten kom startade Emma sin gymnasielärarutbildning på Umeå Universitet, och trots sin avsmak av basket började hon spela på lägre nivå med IKSU i division 2. Däremot kom glädjen aldrig tillbaka, och efter en säsong i division 2 gjorde hon det drastiska.

Efter vår sista match gick jag och slängde mina basketskor. Det tog mer än två år efter detta innan jag ens var och tittade på basket igen. Varje gång jag tänkte på basket fylldes jag av en stor ångestkänsla.

Dags att prova sina vingar

Emma fortsatte sin utbildning till gymnasielärare. Under sin praktik höll hon i basketträningar men det kändes aldrig som att det hade med henne och göra. Hon hade distanserat sig från sporten totalt. Efter avslutad examen började tankarna på att testa på något nytt. Umeå är en studentstad, så alla flyttar till och från hela tiden, och Emma hade inte något som höll henne kvar.

Jag var väldigt inne på att flytta till Stockholm. Men jag har en massa vänner och bekanta, varav några jag pluggade med, som bor kring Borås och när tjänsten som idrottslärare på Sven Eriksonsgymnasiet i Borås låg ute skickade jag iväg en ansökan.

Skolan hörde av sig och erbjöd henne en tjänst, och i augusti 2017 gick flyttlasset dryga 104 mil till Sjuhäradsbygden och Borå – utan en tanke på att börja spela basket igen.

”Vad har du för ursäkt?”

På Sven Eriksonsgymnasiet fanns, bland hennes nya kollegor, demontränaren Patrick Ryan. Efter många säsonger på hög nationell nivå, varav flertalet säsonger som headcoach i Borås Baskets herrlag hade han nu engagerat sig i klubbens damsatsning. Att han dessutom fått en ny kollega i form av en meriterad basketspelare visade sig vara väldigt välfunnet. Så fort tillfälle gavs så försökte han prata basket med Emma. Han gav även hennes nummer till sportchefen Mattias Modigh.

Det gick inte att prata med Pat om något annat än basket, haha. Det ledde till att jag till och med försökte undvika honom i korridorerna. Men en dag sprang jag på honom och kunde inte rymma någonstans. Jag kunde inte ens skylla på att jag hade bråttom. Han frågade mig vad jag hade för ursäkt att inte komma och provträna med damlaget. Det handlade ju ändå bara om två träningar i veckan. Så står man där. Och tillslut så säger man ”jag kommer väl”.

Emmas tankar efter mötet med Pat var många. Ångestkänslan fanns fortfarande där. Varför hade hon sagt att hon skulle komma? Hon hade inte spelat basket på över fem år. Hon undrade för sig själv var hon höll på med? Träningarna gick däremot bra för Emma och när sportchef Modigh bad om Emmas personuppgifter svarade hon utan att direkt tänka efter. Dagen efter var hon licensierad och en del av Borås Baskets damlag.

Jag tänkte ”herregud – vad är det här nu?”. Men jag är en vinnarskalle och en envis människa. Har jag väl börjat med något så fullföljer jag det också. Trots att beslutet att ta på mig basketskorna igen inte var självklart så ångrar jag det inte en sekund. Jag behövde en liten pådrivning uppenbarligen.

Vinnartåget – med motgångarna i backspegeln

Emma är nu en del av det till synes oövervinnliga Borås Basket. Med 14 segrar och 0 förluster gick man genom division 3 obesegrade och spelar kommande säsong division 2. Den goda lagsammanhållningen och den väl fungerande organisationen kring damlaget har gett Emma en nytändning.

– Det är otroligt kul att vara med i satsningen på tjejer. Vi var egentligen för bra för division 3, men man måste börja någonstans. Vi har otroligt kunniga coacher och alla som hjälper till runt omkring laget gör ett kanonjobb. Det är den största delen till att jag tycker det är roligt att spela basket igen.

Inför säsongen 2017/2018 togs beslutet inom Borås Basket att fullt ut satsa på damverksamheten likt den satsning som tidigare enbart innefattat klubbens representationslag på herrsidan. Ett av klubbens stora delmål var att skapa attraktiva matcharrangemang och bygga en kultur kring att se på dambasket i Borås. En satsning som verkligen fallit väl ut hittills, med välfyllda läktare och uppskattade arrangemang.

Vi tjejer som har spelat på högsta nivå i Sverige (Emma Johansson, Hanna Brändmark, Signe Lennartsdotter och Sara Gunnarsson reds anm.) har pratat om att våra arrangemang är bättre än när vi spelade i Damligan vilket är helt sjukt bra. Det är dessutom så otroligt viktigt på så många olika plan.

Emmas bakgrund som idrottslärare gör att hon brinner för att barn och ungdomar skall röra på sig även när de kommer upp i tonåren.

Många barn börjar i föreningsidrott men slutar när de är äldre. De behöver komma och uppleva hur vi har det i division 2. Att även här kan man ha stora arrangemang. Bara för att man inte når absoluta toppen finns det många lag som ändå satsar. Det är viktigt för Borås Basket, som har en växande ungdomsverksamhet på både flick- och pojksidan, att det finns förebilder. Visst finns det förebilder i Damligan, men det är viktigt att visa att det finns något däremellan. Att det är helt okej att ta steg för steg. Det går att spela basket om man är liten som jag, eller om man är det ena eller det andra. Du kan ha haft knäskador, eller dålig motivation och fått börja om. Men det är viktigt för unga att se – det går att ta sig tillbaka.

Emmas väg till Borås Baskets damlag har varit turbulent, men tillslut vände vindarna och basketglädjen kom tillbaka. Nu väntar en resa uppåt i seriesystemet. Något som motiverar även en som varit på toppen och vänt.

Jag inser såklart att jag inte är lika duktig idag som när jag var som bäst. Men det är häftigt att med facit i hand se att jag också utvecklas under våra duktiga coacher. Att jag, en spelfördelare med tempo i kroppen, kan hitta lugn i mitt spel och finna en trygghet i mig själv. Nu gäller det att fokusera inför den kommande säsongen i division 2. Vi hade en ”perfect season” och gick igenom division 3 obesegrade. Det finns inga gränser för hur långt den här satsningen kan gå. Ambitionen är hög. Borås är en stad som har potential att ha både herr- och damlag på väldigt hög nivå.

Emma Johansson om…
… att vara kort och spela basket:

Jag är inte den typiska basketspelaren som man ska se ut i form av längd, men genom tillräckligt mycket träning, envishet och vilja har det alltid gått bra för mig. Det är häftigt att visa att det går.

…att vara en förebild:
Jag tycker det är bra att vara förebild för de som är mindre. Min personliga förebild var Maria Näsström, som inte heller är så stor, men som inspirerat mig genom att vara väldigt framgångsrik.

…Borås som hemstad:
Jag gillar Borås. Det är en lite mindre stad i paritet med Umeå och Luleå. Jag var beredd på regnet när jag flyttade ner, och det blir inte lika mycket skidor. Möjligen vattenskidor, haha.

…ett ligalag skulle försöka värva henne en tredje gång?
Det hade varit väldigt smickrande om de hört av sig. Men som jag känner nu är det viktigt med tryggheten jag har här i Borås. Och jag vill verkligen vara med på den här resan. Att ta det här laget mot toppen steg för steg.

…om stöttande föräldrar och eldsjälar:
Det är fantastiskt vilket jobb föräldrar och eldsjälar gör för att få det att fungera. De är så viktiga för föreningsidrotten. En stor anledning att jag kunde hålla på med så mycket idrott när jag var mindre var att jag hade så mycket stöd hemifrån. Min familj har alltid gjort allt de kunnat för att jag ska kunna utöva idrotten jag brann för. Och pappa har alltid varit min stöttepelare när det kommer till basket, för han om någon har följt min resa i med- och motgångar. Pappa har alltid stenkoll på statistik och peppar mig inför matcher.

Text​: Jonas P. Sehlin.

Tweet about this on TwitterShare on Google+Share on FacebookEmail this to someone
 
Boråshallen / Kansli
(Bockasjögatan 2 Borås)
Bodahallen
(Milstensgatan 25 507 42 Borås)
Sjöbohallen
(Nolhagagatan 7 506 43 Borås)
Björkängshallen
(Klinikvägen 504 57 Borås)
Hestrahallen
(Hestra ringväg 6 504 70 Borås)
Almåshallen
(Västra Nygatan 20 504 38 Borås)
Erikslundshallen
(Campinggatan 1 506 40 Borås)
Engelbrektshallen
(Engelbrektsgatan 14, 506 36 Borås)
Daltorpshallen
(Stora Tvärgränd 1, 504 33 Borås)

Hitta till våra baskethallar

Klicka här